Norge har blitt utsatt for et grusomt terrorangrep. Angrepet kom fra ytterste høyre fløy - og ble tilsynelatende utført av en person - som iskaldt skjøt og drepte unge, uskyldige mennesker. Vi står lamslått tilbake. Vi forstår ikke hvordan det er mulig å gjøre noe så grusomt. Det er verre enn våre verste mareritt. Det er så grusomt at det er hinsides enhver fatteevne.
I går stod hele Norge stille i et minutt. Et minutts stillhet ble arrangert også i flere andre land.
Flere hundre tusen gikk i rose-og fakkeltog i går. Da var vi ett. I Trondheim var vi 20 000 som gikk i rose-og fakkeltog. Trondheim gråt sammen med oss. Det var godt å kunne samles i sorgen og fortvilelsen - og det var sterkt. I Oslo holdt kronprins Håkon Magnus en vakker tale - for de 150 000 hadde møtt opp i Oslo.
Dette meningsløse og onde angrepet har gått svært sterkt innpå oss alle. Angrepet på ungdommer som var samlet på grunn av sitt samfunnsengasjement er rett og slett en grusom terrorhandling.
Utøya er et sted som har betydd svært mye for meg på mange måter. Der har jeg møtt mennesker, etablert vennskap med mennesker fra både Norge og andre land, sunget sanger rundt leirbålet og deltatt i interessante og engasjerte debatter - og hørt på inspirerende innlegg fra ulike politikere. For meg har Utøya betydd svært mye - og jeg har bare positive minner.Det er så vondt at unge mennesker skal sitte igjen med de minnene de nå har fått etter å ha opplevd dette. Skulle ønske jeg hadde makt til å skru tida tilbake, slik at disse ungdommene slapp å oppleve dette.
Disse dagene har jeg hørt på musikk. Det er ofte noe trøstende og berologende med musikk. Jeg hører mye på Björn Afzelius sin musikk. Han er en av de artistene jeg setter høyeset, og jeg har vært på flere konserter med ham. Også på Utøya.
En av hans sanger fikk plutselig litt mer innhold.Jeg limer her inn et vers fra sangen Europa.
Plötsligt öppnades våra ögon, plötsligt hörde vi alla ljud.
Plötsligt var vi en del av världen, plötsligt tog vår ungdom slut.
Vi såg ett brinnande barn i rummet, vi såg en iskall kravallpolis,
vi såg en yngling, som, med en stridsvagn, tog en annan ynglings liv.
Och vi störtade ut i ljuset, och vi flämtade efter luft,
och vi slipade våra sinnen som till strid.
Nu var sanningens timme inne; vi skulle ändra historiens gång;
Vi var klockorna i en avgörande tid.
Vi har stoppet opp. Vi er alle i sjokk. Vi spør oss alle hvorfor. Det siste får vi kanskje aldri svar på. Hvis vi får svaret, så er det kanskje for vondt å ta inn over seg.
Kanskje må vi gå inn i oss selv og se på samfunnet rundt oss. Kanskje er det behov for det.
Når hatet får vokse, så må det ha fått næring av noe. Peggy Seeger har skrevet en sang som er oversatt av Mikael Wiehe. På svensk har den fått tittelen Valet.
Fröna växer sakta under ytan.
Dom trivs där det är fuktigt, mörkt och kallt.
Först när bladen börjar synas
kan man se att det är ogräs överallt.
Men om man tittar bort,
inget hör, inget ser
hur vet man då?
För hör man inget, finns väl ingenting.
Och det man inte ser finns säkert inte till.
I mars har du fortfarande tid.
Du kan ta det innan knopparna slår ut.
Men om du låter det stå kvar,
tills sommar'n är förbi,
så har det växt dej över huvudet till slut.
I dag tar rasisterna en.
Imorgon så tar dom kanske två.
Frankrike tog dom med storm.
Vem vet när det är dej, dom ger sej på.
Vakna upp! Fatta mod!
Börja se dej omkring!
Bli inte en av dom som bara står där se'n,
och säger att, jag visste ingenting.
Varje dag föds nya hot mot våra liv.
Varje morgon står missilerna klara.
I det mörker som vi blundar där rustar dom för krig.
Hur kan vi slåss ifall vi inte inser faran?
Idag har du arbete och lön.
I morgon så kanske du får gå.
Miljonerna som svälter i världen utenför
står bara lite längre ner i samma hål.
Vakna upp!......
Dom flesta går med strömmen om det går.
Dom flesta vill ju helst ha lugn och ro.
Men om fascismen kommer smygande tillbaks,
så är det du och jag som måste stå emot.
Ogräset växer och frodas.
Så slipa och vässa din kniv.
Om du låter det spridas med vinden över världen
får du plikta för din tvekan med ditt liv.
Vakna upp!
Börja se dej omkring!
Fatta mod!
Så du kan säg' till dina ungar när dom frågar dej,
att du var en av dom som stod emot.
Kanskje er det på tide at flere av oss begynner å ta opp kampen mot det som er litt udefinerbart. Det som vi ikke har noe navn på. Det vi kanskje kan kalle hverdagsgrumset. Når jeg bruker begrepet hverdagsgrumset, så er det et ord jeg bruker for de litt grumsete holdninene som vi ser i hverdagen. Det er når foreldre sier til barna sine :"Jeg bryr meg ikke om hvilken kjæreste du har, bare du ikke kommer hjem med en muslim." Det er rasismen og fremmedfrykten vi ser i hverdagen. Den rasisen og fremmedfrykten vi ser blant venner og familie - den som er vanskelig å peke på - fordi det er mennesker vi er glad i som uttrykker den. Hvordan tar vi egentlig tak i det?
Jeg er redd hverdagsgrumset skal vokse og bli til noe mer - og gi grobunn for mer hat - og som gjør at slike grusomme handlinger som på Utøya og i regjeringskvartalet skal få lov til å skje. Det er kanskje på tide at man i alle politiske partier i Norge tar et oppgjør med akkurat dette.
